mythoughtsmystorymylife

En mormor o en morfar som gjorde allt dom kunde o lite till för sitt eget barn, deras svärson o sina barnbarn.

 

Jag vill börja med att berätta att jag är evigt tacksam för att det finns två människor i min närhet som är fantastiska på alla sätt o vis, som alltid finns där för mig o älskar mig villkorslöst. Dom är inga mindre än mina föräldrar. Jag är också någonstans evigt tacksam till mig själv som en gång befann mig på ett ställe där jag stod inför det stora valet att välja just mina föräldrar. Ni vet ju att det sägs att det är vi barn som väljer vilka föräldrar vi ska ha i vårt kommande jordeliv, så jag kan känna att tur var väl det att man var lite vaken just i den stunden o valde dom absolut finaste människorna man kan tänka sig.

 

Vad mina föräldrar gjorde för mig o Joule när våran värld hade rasat var att se till att vi åt mat o fortsatte leva. Dom tog hand om oss på ett vakande sätt, fanns där runt oss hela tiden, lagade våran mat o bäddade våran säng. Hjälpte oss med allt adminstrativt, ringde till mina närmaste vänner o berättade. Svarade på samtal o tröstade. Tröstade oss med den mildaste o finaste kärlek. Eftersom mina föräldrar vad med under förlossningen så visste dom precis vad som hänt, det fanns ingenting mer o berätta. Så vi alla fyra höll oss tätt tillsammans, vi levde som i en slags bubbla av förståelase o samhörighet. Vi höll oss tätt intill varandra i våran sorg.

 

Jag kan tala om att jag o Joule inte hade varit där vi är idag utan Elliots o Emmets mormor o morfar. Mitt hjärta som nu för tiden vanligtvis värker av sorg blir för en stund alldeles varmt av tanken på allt dom gjorde för oss.

Tårarna kommer varje gång när jag hör min mamma berätta hur smärtsamt det var att se sin egen dotter i ögonen o mötas av en livrädd alldeles förtvivlad blick utan livslust, där i ett litet rum på Danderyd med värkar som höll på i 11 timmar. Jag behövde då hjälp att andas. All min kraft var borta, Joule föll ihop o det var mina föräldrar som fanns där o hjälpte oss att klara av torsdagen den 7 april. Min pappa höll min hand o tittade mig i ögonen o gav mig styrka att fortsätta. Fortsätta andas, fortsätta krysta, fortsätta leva.

 

Mitt hjärta är förevigt tacksamt för att vi fick den mest fantastiska hjälp av en mormor o en morfar som på ett ögonblick stod stadigt när vi föll. Som med sin egen sorg att bära kunde finnas där i den allra svåraste stund.

Jag är så innerligt tacksam att ni finns i mitt liv o alltid finns där för mig.

Jag älskar er föralltid o era barnbarn är så stolta över sina morföräldrar att dom ler ifrån ovan med kärlek i blicken o längtan att komma tillbaka.

 

Med så mycket kärlek att det är svårt att beskriva med ord,

/Eran dotter

Jag säger bara WOW om det här stället. Man kan verkligen leva så himla bra här. Nu vet inte jag om det är för att jag o Joule har flyttat hit från Iran som gör att allt ser så mycket bättre ut. Men häromdagen skrev vi på kontraktet för vårat nya boende. Ett jättemysigt ställe nära våra underbara vänner Malcolm o Christina, där det finns en områdespool o ett gym. Allt gick smidigt, dom står för städningen o vi kan flytta in den 1:a oktober men också komma o gå som vi vill innan det så vi kan mäta ut fönstrerna o vitvarorna som vi måste köpa. Jag tänker inte ens gå in på hur drygt det var att få iordning lägenheten i Iran o hur lång tid det tog för oss att flytta in.

 

Jag kan också meddela att jag har fått jobb, Javisst:) Assistant Manager på Zest, en hälsorestaurang i en "food court". Känns riktigt bra att få komma igång nu äntligen, jag känner mig redo att komma tillbaka till en rutin i vardagen.

 

Vi bor på Jumeira Beach Residences, on the walk. Precis vid stranden på ett hotell som heter Oasis Beach Towers. Vi bor här i väntan på våra möbler som kommer från Iran med båt. BAT (Joule's företag) betalar för oss så det är bara o njuta. Så idag t.e.x så låg jag vid poolen o stekte lite samtidigt som personalen städar vårt rum, en två rums lägenhet med 4 badrum, haha:) Lyxigt!

 

För att försöka gå igenom min sorg o släppa på alla smärtor som har satt sig i min kropp så går jag till en Pranic Healer. Pranic kommer från ordet Prana som i sin tur betyder Energi. Många kanske tycker att detta är flummigt, det är också ok men för oss som tror på det så sitter man i en fåtölj 2 meter ifrån en Indisk rätt gammal man. Han håller i en kristall o viftar med den i sin hand, man kan säga att han "rensar" o "städar" upp runt områden där man har ont. Energi frigörs o man blir trött o ledsen när man går därifrån, iaf jag som arbetar med sorg. Man är inne hos honom i 30 min. Alla kommer dit för olika anledningar, vissa med cancer andra med magproblem o.s.v. Men jag kan känna att jag går igenom en förändring nu, saker o ting kommer upp till ytan igen. Jag har varit väldigt ledsen nu på senaste, för när jag är där på "healingen" o efteråt så är det som att gå tillbaka i tiden rätt in på ultraljudet när jag fick beskedet den där onsdagen den 6:e april om att mina pojkar inte längre är med oss. Rätt in i förlossningsrummet på Danderyd. Men allt det där ska ju komma upp o viktigast av allt är att jag gör framsteg.

Massage går jag också på, det lättar väldigt mycket på trycket!

 

Så Dubai har mycket att erbjuda, jag o Julle var på Zen Yoga idag o annars dansar jag Zumba också, samtidigt som jag tränar med Christina o hennes supergrymma PT:) Jag försöker verkligen komma iform igen!

 

Allt detta kanske låter normalt för dom flesta men vi är så glada att vara tillbaka i ett land där det finns möjlighet att göra "normala" saker:) (ja, kanske inte Pranic Healing går under kategorin normalt)!

 

Vi får ingen mindre än Scarlett tillbaka nästa vecka (en deep red mustang)

Tänkte jag lägger upp en bild på henne för hon är ju så snygg!!

 

Nu ska jag o Julle lägga oss i sängen o kolla på film.

Ta hand om er där ute o var snälla mot varandra.

 

Love,

A

 

 

 

Mitt nya vrålåk;)

Jaha gott folk, då var man igång med bloggandet! Känns helt ok faktiskt, jag ska väl säga på en gång att det inte riktigt var jag som tog första steget. Min kära vän Frida var den som kom med idén efter att hon hade läst alla mina texter jag skrivit efter tragedin i april. Alla dom texter jag har sparat på min dator som jag bara har visat för min familj o närmaste vänner. Har inte riktigt velat lägga upp dom än, har inte känts helt rätt, men nu när jag tänker tillbaka på det så var det nog mest jag som inte var redo. Men efter Frida gång på gång pratat om att jag ska börja blogga o "pushat" mig (vilket vi som känner henne vet att hon är oerhört duktig på) in i denna värld o också sagt att hon tror att jag skulle kunna hjälpa folk genom att berätta min historia o att människor skulle kunna finna styrka o tröst i det jag har att berätta. Så känner jag mig faktiskt redo nu att göra detta o det känns riktigt bra:)

I 25 år o 11 månader så levde jag del 1 av mitt liv. Jag skulle vilja se det ungefär som en bok, som var uppdelad i 2 stora kapitel. Boken om mitt liv. Boken om mitt liv del 1 var fullproppad o bägaren rann till slut över den 7 april i år. Dagen jag förlorade mina barn. Del 1 var fördigskriven. Den stängdes igen o ett helt nytt kapitel skulle börja skrivas, levas.  Del 2 öppnades o var redo att bli fylld med ett helt nytt liv. Del 2 i boken om mitt liv skulle bli skriven på ett helt nytt sätt. Alldeles annorlunda för hur kunde jag gå tillbaka o leva mitt liv som jag gjorde i del 1? Den dagen mina barn inte längre fanns så fanns inte heller mitt gamla liv kvar. Det skulle ju aldrig bli desamma igen. Jag fullständigt krashade, mitt liv gick i spillror o jag var den som var tvungen att plocka ihop alla delarna o helt enkelt sätta mig ner o pussla om. Jag var tvungen att börja om på nytt. Leva mitt liv annorlunda. Jag kunde aldrig gå tillbaka o leva mitt liv som jag levt det innan den dagen i april. Jag kände mig naken, utlämnad o alldeles förvirrad i början av mitt nya liv. Jag visste att vi var tvungna att ändra på hur vi levde för att våra pojkar skulle komma tillbaka till oss. Med famlande steg tar vi oss fram i en alldeles ny o annorlunda värld. En fruktansvärt skrämmande värld. Helt ny o främmande. Det går verkligen inte att ta någonting för givet. Jag har alltid i mitt bakhuvud vetat det, men ändå tagit alldeles för mycket för givet. Den läxan fick jag lära mig med en kraft så hård att det kändes som om jag skulle ramla omkull o aldrig mer komma upp...........

Detta är berättelsen om Mina tankar - Min historia - Mitt liv. En blogg om kärlek, saknad, lycka, sorg, familj o vänskap. Att med nyfunnen styrka ta sig vidare, att vara mitt i den allra svåraste stund o lära sig något utav det. Följ med på en resa igenom olika länder och mitt kämpande att hitta mig själv.

 

Välkomna!