'En mammas famn'

En liten dikt om hur annorlunda det kan kännas för oss som är föräldrar till änglabarn.

 

 

En mammas famn så tom

ensam. tyst. kall.

armar famlar i mörkret

så mycket kärlek o värme

men så fel

kallt. tyst. ensamt.

en mammas längtan

längtan efter att ge

sin kärlek

så ofantligt tomt

öronbedövande tyst

isande kallt

en mammas famn så tom





Skriven den 11/8-11


Tennis

Förra veckan var jag, Julle och våran vän Nick och kollade på Roger Federer som spelade tennis här i Dubai.
Jag är ju inte superintresserad av tennis men eftersom Roger själv lagt undan biljetterna till oss så är det ju klart man går ;)
Matchen slutade som alla trodde, fransmannen förlora o det behövdes bara 2 set för det!
Här kommer lite bilder!

Tankar i Augusti

Saker o ting börjar falla på plats här i Dubai. Jag trivs och känner mig äntligen hemma, det är verkligen en underbar känsla. Joule känner likadant att det är här vi ska vara o vi har bestämt oss för att stanna, vi tänker inte flytta på oss på ett bra tag. Tror att det kan vara bra för själen faktiskt, iaf så är det bra för oss. Vi behöver vara på ett ställe ett tag och ta hand om varandra för att läka våra hjärtan. Pojkarna är såklart med oss här, vi känner dom nära oss. Ofta. Fler dagar i rad kan flyta på utan att jag är helt nedbruten. Sorgen är på något vis lite lättare att bära nu, och med det vill jag säga att det inte tar bort det faktum att vi fortfarande går igenom den svåraste tid vi någonsin stött på o att vissa tider är det igen svårt att ta sig upp. Ordspråket 'tiden läker alla sår' kan jag bara hålla med om till hälften. Ja, tiden gör det lättare att hanskas med det man går igenom, men läker aldrig såren helt.
Jag tittade igen igenom mitt skrivande från förra sommaren o vill gärna dela med mig något som jag skrev i augusti förra året, 4 månader efter vi förlorat våra söner.





Sorgen och smärtan gick över till fysisk smärta i min kropp. Det värkte så mycket att jag t.o.m en gång åkte in till sjukhuset. Jag trodde att mitt hjärta skulle sluta slå, att mitt hjärta inte skulle klara mer, inte kunna bära den ofattbara tunga sorgen. Jag hade alla tänkbara symptom man kunde ha. Stickningar i fingrar och händer, tryck över hela bröstpartiet och hjärtat, yrsel och ilande värk i huvudet. Det kändes som jag höll på att tappa förståndet, det kändes som jag höll på och dö.


Jag visste varken ut eller in, hela mitt liv ställdes på sin spets, och det var som min kropp bara sa ifrån, nej jag klarar inte mer. Jag tänkte att nu så händer det, ensam på Danderyds akutmottagning med EKG sladdar över hela kroppen så dör jag. Men nånstans så kände jag mig inte allt för rädd jag var mest trött och ledsen. Jag hade ingen ork kvar, jag kan inte säga att jag nångång har känt att jag vill dö men nu så ville jag bara lägga mig ner o sova , kanske i ett år eller två? Trots det jag varit med om har jag alltid hållit livet kärt, men detta var absolut den värsta prövningen jag någonsin kunde ställas framför.


Det sägs ju att har man inte sett mörker kan man inte uppleva ljuset o har man inte upplevt sorg kan man inte känna fulländad lycka. Jag kunde här bara hoppas att detta var sant.

Jag vart oxå väldigt deprimerad o hade svårt att se det fina jag har i mitt liv. En underbar, fantastisk och absolut världens bästa fästman, en familj som älskar mig o alltid finns där, vänner som är guld värda. Men i sorg så är det svårt att se och jag vet att man inte alltid behöver vara tacksam för det man har, det är faktiskt ok att vara ledsen.


När jag tänkte på det så kände jag någonstans lycka över dessa ting men det räckte inte fram hela vägen till mitt förtillfället brustna hjärta. Mitt hjärta ville inte registrera det som jag hade som var bra för saknaden efter Elliot o Emmet var så enorm att det var det ända jag kände. Jag ville inget hellre än att få ha en dag till med mina pojkar. Önskan om att se dom öppna ögonen, önskan om att få höra dom skrika, önskan att få höra deras andetag va så starkt att jag för ett tag knappt kunde ta ett ända steg framåt.


29/8-11




Jag ramade in hand och fotavtrycken dom gjorde till oss på Danderyd när Elliot och
Emmet föddes den 7/4-11.


En jul som aldrig blev av

En än gång fann jag mig på toalett golvet med huvudet ner i toa stolen o spydde som en gris. Jag satt där med tårar i ögonen, trött o gravid. Det var julafton o jag var hemma hos mamma o pappa. Som vanligt hade vi dukat upp ett härligt julbord med masor av god mat. Jag blev ledsen för att jag så gärna ville äta all den goda maten men jag spydde konstant o det skulle jag fortsätta att göra i 2 månader till, totalt höll det på i 3 månader. Men tårarna kom mest av tröttheten för jag var lycklig, jag visste att allt skulle vara värt det när jag äntligen skulle få se mina barn öppna ögonen för världen dagen då dom skulle födas.

 

Jag satt i fåtöljen i rummet där granen stod, jag hade varsamt mina händer på magen o kunde känna att där i fanns mina pojkar som jag redan älskade så otroligt mycket. Jag satt där o drömde mig bort till nästa julafton som jag visste skulle bli den bästa någonsin. Det skulle bli mina söners första julafton.

 

I rummet på nedervåningen skulle granen än en gång stå o skina med alla fint inslagna paket under sig. Vi hade precis avnjutit ännu ett fantastiskt julbord tillsammans o Kalle Anka hade ännu ett år visat det vi alla redan kunde utantill. Hela familjen började samlas runt granen o mina fina pojkar skulle då vara 6 månader gamla o lyckan skulle vara total. Jag o Joule skulle krama om varandra hårt, vi båda visste att allt var exakt som vi önskade att det skulle vara. Elloits o Emmets mormor o morfar skulle sitta med varsin bebis i famnen o vi skulle skratta o öppna paket. Mina bröder skulle vara med o vi alla bara var där tillsammans i granens vackra skimmrande sken o snön skulle falla magiskt utanför. Vi skulle vänta med tomten tills nästa år för då skulle killarna redan vara 1 o ett halvt år gamla.

 

Jag kom tillbaka till verkligheten med ett lyckorus o kände att allt var bra.

Jag hade inte den blekaste aning om att mindre än 4 månader senare skulle mitt liv se helt annorlunda ut. Att den magiska dröm som jag precis haft inte skulle bli min verklighet. Att jag senare skulle sitta i ett rum på Danderyd o förtvivlat gråta med mina döda söner i min famn. Att månaderna som skulle följa skulle bli dom svåraste o mest prövande i mitt liv. Jag visste inte då att denna julafton som är idag skulle bli den värsta någonsin.


Texten: 3 månader o 5 dagar.

Jag vill börja med att be om ursäkt för att bloggen stått stilla i några veckor.

Det  har varit så mycket med flytt o nytt jobb, komma till rätta helt enkelt här i Dubai.

Men nu är vi på plats i vårt nya hem, vi packar upp lådor, fixar, gråter, ställer iordning, skrattar, saknar o boar in oss. Saker o ting faller på plats hela tiden.

 

Jag kommer gå in lite mer i detalj senare om allt som försegår här men nu vill jag lägga upp en text som jag skrev 12 juni den här sommaren.

 

 

 

 

Nu är det 3 månader o 5 dagar sedan hela mitt liv fullkomligt krashade samman. 3 månader o 5 dagar sedan ni föddes men aldrig fick se världen. 3 månader o 5 dagar sedan jag blev mamma o mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag tänker på er ofta. Varje dag. Mina barn, mina vackra söta små fina pojkar. Det var så otroligt mycket som förlorades 3 månader o 5 dagar sedan, men när jag fick se er för första gången, så kände jag inte bara sorg utan också lycka. Lycka över att ni var ni o var alldeles perfekta. Den dagen förändrades allt. Jag dog men föddes på nytt. Jag kan aldrig gå tillbaka till mitt gamla liv, det skulle vara som att ljuga för mig själv varje dag. Allt det jag har lärt mig av att ni kom o valde att inte fortsätta, allt det jag lärt mig om mig själv skulle jag aldrig lärt mig om det inte var för er. Så även om jag känner den djupaste o mest förtvivlande sorg över att jag inte fick ha er hos mig, hålla er hårt men varsamt i min famn, aldrig fick se er öppna era små ögon o se världen så känner jag också lycka över att jag vaknade o kan se med helt andra ögon. Uppskatta allt omkring mig som jag förr inte såg. Jag hade aldrig insett saker om mig själv o mitt liv om det inte var för er. Jag önskar av hela mitt väsen att jag hade fått mer tid med er mina fina barn men jag är så innerligt tacksam över att jag fick ha er hos mig i knappa 7 månader. Jag skulle aldrig välja bort det för någonting i hela världen, även smärtan o rädslan som det medförde så skulle jag gjort det igen för att få ha er hos mig dom knappa 7 månaderna vi fick tillsammans. Jag älskar er av hela mitt brustna mammahjärta o jag vet att en dag kommer vi ses igen. Med ännu mera kärlek.

Med ett hjärta som längtar så innerligt

/Mamma

 

 


Lite bilder av Dubai!

Tänkte att jag skulle ge er lite försmak av Dubai ni som inte varit här ännu.
Det är en trevlig stad med mycket att upptäcka o titta på. Sen är det ju ett
plus att det är sommar året om!

Hela min familj kommer hit i November, vi ska fira mina föräldrar som firar
50 o 60 år iår. Jag längtar tills ni är här, det ska bli så himla roligt:)




Jag kunde inte låta bli att ta en bild:)
Haha, jag kunde inte låta bli att ta ett kort. Här är det minnsann
män som jobbar så se upp!!!
(Notera gärna att mannen i blå dräkt i bakgrunden tvättar trottoaren
med vatten o borste, oerhört viktigt jobb.)


Här bor vi nu i väntan på våran lägenhet.
Detta är Jumeirah Beach Residence, där vi förtillfället bor på Oasis
Beach Towers innan vi får tillgång till våran egna lägenhet.



Dubai Marina, ligger väldigt nära JBR.



Burj Kalifa, världens högsta skyskrapa!!



Kameler finns det gott om här!
Dom är ju bara så himla goa.



Dubai Öken, obeskrivligt vackert.



En mormor o en morfar.

En mormor o en morfar som gjorde allt dom kunde o lite till för sitt eget barn, deras svärson o sina barnbarn.

 

Jag vill börja med att berätta att jag är evigt tacksam för att det finns två människor i min närhet som är fantastiska på alla sätt o vis, som alltid finns där för mig o älskar mig villkorslöst. Dom är inga mindre än mina föräldrar. Jag är också någonstans evigt tacksam till mig själv som en gång befann mig på ett ställe där jag stod inför det stora valet att välja just mina föräldrar. Ni vet ju att det sägs att det är vi barn som väljer vilka föräldrar vi ska ha i vårt kommande jordeliv, så jag kan känna att tur var väl det att man var lite vaken just i den stunden o valde dom absolut finaste människorna man kan tänka sig.

 

Vad mina föräldrar gjorde för mig o Joule när våran värld hade rasat var att se till att vi åt mat o fortsatte leva. Dom tog hand om oss på ett vakande sätt, fanns där runt oss hela tiden, lagade våran mat o bäddade våran säng. Hjälpte oss med allt adminstrativt, ringde till mina närmaste vänner o berättade. Svarade på samtal o tröstade. Tröstade oss med den mildaste o finaste kärlek. Eftersom mina föräldrar vad med under förlossningen så visste dom precis vad som hänt, det fanns ingenting mer o berätta. Så vi alla fyra höll oss tätt tillsammans, vi levde som i en slags bubbla av förståelase o samhörighet. Vi höll oss tätt intill varandra i våran sorg.

 

Jag kan tala om att jag o Joule inte hade varit där vi är idag utan Elliots o Emmets mormor o morfar. Mitt hjärta som nu för tiden vanligtvis värker av sorg blir för en stund alldeles varmt av tanken på allt dom gjorde för oss.

Tårarna kommer varje gång när jag hör min mamma berätta hur smärtsamt det var att se sin egen dotter i ögonen o mötas av en livrädd alldeles förtvivlad blick utan livslust, där i ett litet rum på Danderyd med värkar som höll på i 11 timmar. Jag behövde då hjälp att andas. All min kraft var borta, Joule föll ihop o det var mina föräldrar som fanns där o hjälpte oss att klara av torsdagen den 7 april. Min pappa höll min hand o tittade mig i ögonen o gav mig styrka att fortsätta. Fortsätta andas, fortsätta krysta, fortsätta leva.

 

Mitt hjärta är förevigt tacksamt för att vi fick den mest fantastiska hjälp av en mormor o en morfar som på ett ögonblick stod stadigt när vi föll. Som med sin egen sorg att bära kunde finnas där i den allra svåraste stund.

Jag är så innerligt tacksam att ni finns i mitt liv o alltid finns där för mig.

Jag älskar er föralltid o era barnbarn är så stolta över sina morföräldrar att dom ler ifrån ovan med kärlek i blicken o längtan att komma tillbaka.

 

Med så mycket kärlek att det är svårt att beskriva med ord,

/Eran dotter


Dubai

Jag säger bara WOW om det här stället. Man kan verkligen leva så himla bra här. Nu vet inte jag om det är för att jag o Joule har flyttat hit från Iran som gör att allt ser så mycket bättre ut. Men häromdagen skrev vi på kontraktet för vårat nya boende. Ett jättemysigt ställe nära våra underbara vänner Malcolm o Christina, där det finns en områdespool o ett gym. Allt gick smidigt, dom står för städningen o vi kan flytta in den 1:a oktober men också komma o gå som vi vill innan det så vi kan mäta ut fönstrerna o vitvarorna som vi måste köpa. Jag tänker inte ens gå in på hur drygt det var att få iordning lägenheten i Iran o hur lång tid det tog för oss att flytta in.

 

Jag kan också meddela att jag har fått jobb, Javisst:) Assistant Manager på Zest, en hälsorestaurang i en "food court". Känns riktigt bra att få komma igång nu äntligen, jag känner mig redo att komma tillbaka till en rutin i vardagen.

 

Vi bor på Jumeira Beach Residences, on the walk. Precis vid stranden på ett hotell som heter Oasis Beach Towers. Vi bor här i väntan på våra möbler som kommer från Iran med båt. BAT (Joule's företag) betalar för oss så det är bara o njuta. Så idag t.e.x så låg jag vid poolen o stekte lite samtidigt som personalen städar vårt rum, en två rums lägenhet med 4 badrum, haha:) Lyxigt!

 

För att försöka gå igenom min sorg o släppa på alla smärtor som har satt sig i min kropp så går jag till en Pranic Healer. Pranic kommer från ordet Prana som i sin tur betyder Energi. Många kanske tycker att detta är flummigt, det är också ok men för oss som tror på det så sitter man i en fåtölj 2 meter ifrån en Indisk rätt gammal man. Han håller i en kristall o viftar med den i sin hand, man kan säga att han "rensar" o "städar" upp runt områden där man har ont. Energi frigörs o man blir trött o ledsen när man går därifrån, iaf jag som arbetar med sorg. Man är inne hos honom i 30 min. Alla kommer dit för olika anledningar, vissa med cancer andra med magproblem o.s.v. Men jag kan känna att jag går igenom en förändring nu, saker o ting kommer upp till ytan igen. Jag har varit väldigt ledsen nu på senaste, för när jag är där på "healingen" o efteråt så är det som att gå tillbaka i tiden rätt in på ultraljudet när jag fick beskedet den där onsdagen den 6:e april om att mina pojkar inte längre är med oss. Rätt in i förlossningsrummet på Danderyd. Men allt det där ska ju komma upp o viktigast av allt är att jag gör framsteg.

Massage går jag också på, det lättar väldigt mycket på trycket!

 

Så Dubai har mycket att erbjuda, jag o Julle var på Zen Yoga idag o annars dansar jag Zumba också, samtidigt som jag tränar med Christina o hennes supergrymma PT:) Jag försöker verkligen komma iform igen!

 

Allt detta kanske låter normalt för dom flesta men vi är så glada att vara tillbaka i ett land där det finns möjlighet att göra "normala" saker:) (ja, kanske inte Pranic Healing går under kategorin normalt)!

 

Vi får ingen mindre än Scarlett tillbaka nästa vecka (en deep red mustang)

Tänkte jag lägger upp en bild på henne för hon är ju så snygg!!

 

Nu ska jag o Julle lägga oss i sängen o kolla på film.

Ta hand om er där ute o var snälla mot varandra.

 

Love,

A

 

 

 

Mitt nya vrålåk;)


Jag o mannen i mitt liv ♥


Jag tycker om den här bilden för att vi ser glada o lite obekymrade ut:) så detta var från del 1 av mitt liv.

Igång

Jaha gott folk, då var man igång med bloggandet! Känns helt ok faktiskt, jag ska väl säga på en gång att det inte riktigt var jag som tog första steget. Min kära vän Frida var den som kom med idén efter att hon hade läst alla mina texter jag skrivit efter tragedin i april. Alla dom texter jag har sparat på min dator som jag bara har visat för min familj o närmaste vänner. Har inte riktigt velat lägga upp dom än, har inte känts helt rätt, men nu när jag tänker tillbaka på det så var det nog mest jag som inte var redo. Men efter Frida gång på gång pratat om att jag ska börja blogga o "pushat" mig (vilket vi som känner henne vet att hon är oerhört duktig på) in i denna värld o också sagt att hon tror att jag skulle kunna hjälpa folk genom att berätta min historia o att människor skulle kunna finna styrka o tröst i det jag har att berätta. Så känner jag mig faktiskt redo nu att göra detta o det känns riktigt bra:)
Så allt tack o kredit till Frida, som är en fantastisk vän o ett enormt stöd.

Jag tänkte lägga upp den allra första texten som jag skrev den 8/7-11, då 3 månader efter att mina barn fötts o lämnat oss på samma gång.


En tår letar sig ner på min kind, banar väg för den andra som kommer tätt därefter. Jag gråter tyst där jag sitter med minnet av era små händer o fötter, 10 tår o 10 fingrar. Alldeles perfekta där i min hand. Ni ligger framför mig så stilla så tysta. Jag kysser era små rynkliga pannor o viskar att en dag kommer vi att ses, en dag kommer allt bli bra. Jag förundras över lyckan o all den kärlek som svämmar över i mitt bröst där jag sitter med era små händer i min hand, för någonstans i mitt medvetande så vet jag att det inte är som det ska vara. Jag rycks plötsligt tillbaka till verkligheten av en smärta så brutal som ständigt gör sig påmind i min kropp. Som ständigt påminner mig om den dagen i april där så mycket förlorades men oxå kom till. En mammas kärlek. En kärlek så stark som övervinner allt. En till tår faller av minnet av era döda kroppar där intill mig. Jag älskar er av hela mitt hjärta av hela mitt väsen. För alltid, Mamma

Ett citat jag alltid har med mig


Vi kan be om kärlek men istället mötas av upplevelser som lär oss att älska dem vi är.
Vi kan be om styrka men mötas av prövningar som gör det möjligt för oss att finna den i oss själva.
Vi kan be om förståelse men istället mötas av utmaningar som ger oss möjlighet att förstå.
Allt vi ber om finns alltid inom räckhåll men inte nödvändigtvis i de förpackningar vi förväntat oss.

Sanna Nova Emilia ur boken "Bara ett andetag bort, Boken om mitt osynliga barn".

We can ask for love but instead we are met with experiences that teach us to love who we are.
We can ask for strength, but instead we are faced with trials that make it possible for us to find it in ourselves.
We can ask for understanding but instead we are met with challenges that will allow us to understand.
All we ask for is always within reach, but not necessarily in the packages we had expected.


Sanna Nova Emilia from the book " Just a breath away, The book about my invisible child"


Ni som vill köpa boken kan gå in här http://www.litenupplaga.se/644



Välkommen till min nya blogg!

I 25 år o 11 månader så levde jag del 1 av mitt liv. Jag skulle vilja se det ungefär som en bok, som var uppdelad i 2 stora kapitel. Boken om mitt liv. Boken om mitt liv del 1 var fullproppad o bägaren rann till slut över den 7 april i år. Dagen jag förlorade mina barn. Del 1 var fördigskriven. Den stängdes igen o ett helt nytt kapitel skulle börja skrivas, levas.  Del 2 öppnades o var redo att bli fylld med ett helt nytt liv. Del 2 i boken om mitt liv skulle bli skriven på ett helt nytt sätt. Alldeles annorlunda för hur kunde jag gå tillbaka o leva mitt liv som jag gjorde i del 1? Den dagen mina barn inte längre fanns så fanns inte heller mitt gamla liv kvar. Det skulle ju aldrig bli desamma igen. Jag fullständigt krashade, mitt liv gick i spillror o jag var den som var tvungen att plocka ihop alla delarna o helt enkelt sätta mig ner o pussla om. Jag var tvungen att börja om på nytt. Leva mitt liv annorlunda. Jag kunde aldrig gå tillbaka o leva mitt liv som jag levt det innan den dagen i april. Jag kände mig naken, utlämnad o alldeles förvirrad i början av mitt nya liv. Jag visste att vi var tvungna att ändra på hur vi levde för att våra pojkar skulle komma tillbaka till oss. Med famlande steg tar vi oss fram i en alldeles ny o annorlunda värld. En fruktansvärt skrämmande värld. Helt ny o främmande. Det går verkligen inte att ta någonting för givet. Jag har alltid i mitt bakhuvud vetat det, men ändå tagit alldeles för mycket för givet. Den läxan fick jag lära mig med en kraft så hård att det kändes som om jag skulle ramla omkull o aldrig mer komma upp...........

Detta är berättelsen om Mina tankar - Min historia - Mitt liv. En blogg om kärlek, saknad, lycka, sorg, familj o vänskap. Att med nyfunnen styrka ta sig vidare, att vara mitt i den allra svåraste stund o lära sig något utav det. Följ med på en resa igenom olika länder och mitt kämpande att hitta mig själv.

 

Välkomna!


RSS 2.0