mythoughtsmystorymylife

En mormor o en morfar som gjorde allt dom kunde o lite till för sitt eget barn, deras svärson o sina barnbarn.

Jag vill börja med att berätta att jag är evigt tacksam för att det finns två människor i min närhet som är fantastiska på alla sätt o vis, som alltid finns där för mig o älskar mig villkorslöst. Dom är inga mindre än mina föräldrar. Jag är också någonstans evigt tacksam till mig själv som en gång befann mig på ett ställe där jag stod inför det stora valet att välja just mina föräldrar. Ni vet ju att det sägs att det är vi barn som väljer vilka föräldrar vi ska ha i vårt kommande jordeliv, så jag kan känna att tur var väl det att man var lite vaken just i den stunden o valde dom absolut finaste människorna man kan tänka sig.

Vad mina föräldrar gjorde för mig o Joule när våran värld hade rasat var att se till att vi åt mat o fortsatte leva. Dom tog hand om oss på ett vakande sätt, fanns där runt oss hela tiden, lagade våran mat o bäddade våran säng. Hjälpte oss med allt adminstrativt, ringde till mina närmaste vänner o berättade. Svarade på samtal o tröstade. Tröstade oss med den mildaste o finaste kärlek. Eftersom mina föräldrar vad med under förlossningen så visste dom precis vad som hänt, det fanns ingenting mer o berätta. Så vi alla fyra höll oss tätt tillsammans, vi levde som i en slags bubbla av förståelase o samhörighet. Vi höll oss tätt intill varandra i våran sorg.

Jag kan tala om att jag o Joule inte hade varit där vi är idag utan Elliots o Emmets mormor o morfar. Mitt hjärta som nu för tiden vanligtvis värker av sorg blir för en stund alldeles varmt av tanken på allt dom gjorde för oss.

Tårarna kommer varje gång när jag hör min mamma berätta hur smärtsamt det var att se sin egen dotter i ögonen o mötas av en livrädd alldeles förtvivlad blick utan livslust, där i ett litet rum på Danderyd med värkar som höll på i 11 timmar. Jag behövde då hjälp att andas. All min kraft var borta, Joule föll ihop o det var mina föräldrar som fanns där o hjälpte oss att klara av torsdagen den 7 april. Min pappa höll min hand o tittade mig i ögonen o gav mig styrka att fortsätta. Fortsätta andas, fortsätta krysta, fortsätta leva.

Mitt hjärta är förevigt tacksamt för att vi fick den mest fantastiska hjälp av en mormor o en morfar som på ett ögonblick stod stadigt när vi föll. Som med sin egen sorg att bära kunde finnas där i den allra svåraste stund.

Jag är så innerligt tacksam att ni finns i mitt liv o alltid finns där för mig.

Jag älskar er föralltid o era barnbarn är så stolta över sina morföräldrar att dom ler ifrån ovan med kärlek i blicken o längtan att komma tillbaka.

Med så mycket kärlek att det är svårt att beskriva med ord,

/Eran dotter