En jul som aldrig blev av
En än gång fann jag mig på toalett golvet med huvudet ner i toa stolen o spydde som en gris. Jag satt där med tårar i ögonen, trött o gravid. Det var julafton o jag var hemma hos mamma o pappa. Som vanligt hade vi dukat upp ett härligt julbord med masor av god mat. Jag blev ledsen för att jag så gärna ville äta all den goda maten men jag spydde konstant o det skulle jag fortsätta att göra i 2 månader till, totalt höll det på i 3 månader. Men tårarna kom mest av tröttheten för jag var lycklig, jag visste att allt skulle vara värt det när jag äntligen skulle få se mina barn öppna ögonen för världen dagen då dom skulle födas.
Jag satt i fåtöljen i rummet där granen stod, jag hade varsamt mina händer på magen o kunde känna att där i fanns mina pojkar som jag redan älskade så otroligt mycket. Jag satt där o drömde mig bort till nästa julafton som jag visste skulle bli den bästa någonsin. Det skulle bli mina söners första julafton.
I rummet på nedervåningen skulle granen än en gång stå o skina med alla fint inslagna paket under sig. Vi hade precis avnjutit ännu ett fantastiskt julbord tillsammans o Kalle Anka hade ännu ett år visat det vi alla redan kunde utantill. Hela familjen började samlas runt granen o mina fina pojkar skulle då vara 6 månader gamla o lyckan skulle vara total. Jag o Joule skulle krama om varandra hårt, vi båda visste att allt var exakt som vi önskade att det skulle vara. Elloits o Emmets mormor o morfar skulle sitta med varsin bebis i famnen o vi skulle skratta o öppna paket. Mina bröder skulle vara med o vi alla bara var där tillsammans i granens vackra skimmrande sken o snön skulle falla magiskt utanför. Vi skulle vänta med tomten tills nästa år för då skulle killarna redan vara 1 o ett halvt år gamla.
Jag kom tillbaka till verkligheten med ett lyckorus o kände att allt var bra.
Jag hade inte den blekaste aning om att mindre än 4 månader senare skulle mitt liv se helt annorlunda ut. Att den magiska dröm som jag precis haft inte skulle bli min verklighet. Att jag senare skulle sitta i ett rum på Danderyd o förtvivlat gråta med mina döda söner i min famn. Att månaderna som skulle följa skulle bli dom svåraste o mest prövande i mitt liv. Jag visste inte då att denna julafton som är idag skulle bli den värsta någonsin.
