Texten: 3 månader o 5 dagar.
Jag vill börja med att be om ursäkt för att bloggen stått stilla i några veckor.
Det har varit så mycket med flytt o nytt jobb, komma till rätta helt enkelt här i Dubai.
Men nu är vi på plats i vårt nya hem, vi packar upp lådor, fixar, gråter, ställer iordning, skrattar, saknar o boar in oss. Saker o ting faller på plats hela tiden.
Jag kommer gå in lite mer i detalj senare om allt som försegår här men nu vill jag lägga upp en text som jag skrev 12 juni den här sommaren.
Nu är det 3 månader o 5 dagar sedan hela mitt liv fullkomligt krashade samman. 3 månader o 5 dagar sedan ni föddes men aldrig fick se världen. 3 månader o 5 dagar sedan jag blev mamma o mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag tänker på er ofta. Varje dag. Mina barn, mina vackra söta små fina pojkar. Det var så otroligt mycket som förlorades 3 månader o 5 dagar sedan, men när jag fick se er för första gången, så kände jag inte bara sorg utan också lycka. Lycka över att ni var ni o var alldeles perfekta. Den dagen förändrades allt. Jag dog men föddes på nytt. Jag kan aldrig gå tillbaka till mitt gamla liv, det skulle vara som att ljuga för mig själv varje dag. Allt det jag har lärt mig av att ni kom o valde att inte fortsätta, allt det jag lärt mig om mig själv skulle jag aldrig lärt mig om det inte var för er. Så även om jag känner den djupaste o mest förtvivlande sorg över att jag inte fick ha er hos mig, hålla er hårt men varsamt i min famn, aldrig fick se er öppna era små ögon o se världen så känner jag också lycka över att jag vaknade o kan se med helt andra ögon. Uppskatta allt omkring mig som jag förr inte såg. Jag hade aldrig insett saker om mig själv o mitt liv om det inte var för er. Jag önskar av hela mitt väsen att jag hade fått mer tid med er mina fina barn men jag är så innerligt tacksam över att jag fick ha er hos mig i knappa 7 månader. Jag skulle aldrig välja bort det för någonting i hela världen, även smärtan o rädslan som det medförde så skulle jag gjort det igen för att få ha er hos mig dom knappa 7 månaderna vi fick tillsammans. Jag älskar er av hela mitt brustna mammahjärta o jag vet att en dag kommer vi ses igen. Med ännu mera kärlek.
Med ett hjärta som längtar så innerligt
/Mamma
Finner inga ord, men en väldigt massa tårar. Men också en väldig mycket styrka. Jag tänker på er, och har gjort det så fort jag sett din sida på facebook sen tragedin slog er. Jag är så otroligt ledsen för er skull, men jag hoppas att erat kapitel 2 kommer få er framåt. Era pojkar vakar över er & för er finns dom för alltid kvar.
Skickar en stor kram & oändligt med styrka. Att ramla omkull är okej - bara man reser sig. Så småningom. Trilla, ramla, fumla så mycket som ni behöver - och res er ihop. Genom tiden ni gått igenom, och genom tiden i framtiden. Tillsammans, med styrka & med kärlek från era pojkar från ovan - så klarar ni allt.
Åh men kära du, jag vet inte vad jag ska skriva! sitter med tårar i ögonen... :(
Skickar varma kramar till er och förstår ändå att livet måste gå vidare.
Sj hade jag en arbetskamrat som fick veta i vecka 19 när hon var på RUL att hon var gravid med tvillingar och att de dessutom var döda sedan vecka 12-13 i magen... då brast mitt hjärta också och hon har varit såå ledsen men hon har intalat sig att livet måste gå vidare och man får kämpa på.
Men vet att det är svårt när man har längtat efter något så otroligt mycket och sen bara PANG så händer det något....
Men ni kommer klara det och tillsammans är man stark! Kom ihåg det!
Massa kramar från mig!
Finner inga ord men vilken otrolig kämparglöd du har! <3
Du är stark! Tänkt mkt på dig!
