mythoughtsmystorymylife

Jag visste varken ut eller in, hela mitt liv ställdes på sin spets, och det var som min kropp bara sa ifrån, nej jag klarar inte mer. Jag tänkte att nu så händer det, ensam på Danderyds akutmottagning med EKG sladdar över hela kroppen så dör jag. Men nånstans så kände jag mig inte allt för rädd jag var mest trött och ledsen. Jag hade ingen ork kvar, jag kan inte säga att jag nångång har känt att jag vill dö men nu så ville jag bara lägga mig ner o sova , kanske i ett år eller två? Trots det jag varit med om har jag alltid hållit livet kärt, men detta var absolut den värsta prövningen jag någonsin kunde ställas framför.

Det sägs ju att har man inte sett mörker kan man inte uppleva ljuset o har man inte upplevt sorg kan man inte känna fulländad lycka. Jag kunde här bara hoppas att detta var sant.

Jag vart oxå väldigt deprimerad o hade svårt att se det fina jag har i mitt liv. En underbar, fantastisk och absolut världens bästa fästman, en familj som älskar mig o alltid finns där, vänner som är guld värda. Men i sorg så är det svårt att se och jag vet att man inte alltid behöver vara tacksam för det man har, det är faktiskt ok att vara ledsen.

När jag tänkte på det så kände jag någonstans lycka över dessa ting men det räckte inte fram hela vägen till mitt förtillfället brustna hjärta. Mitt hjärta ville inte registrera det som jag hade som var bra för saknaden efter Elliot o Emmet var så enorm att det var det ända jag kände. Jag ville inget hellre än att få ha en dag till med mina pojkar. Önskan om att se dom öppna ögonen, önskan om att få höra dom skrika, önskan att få höra deras andetag va så starkt att jag för ett tag knappt kunde ta ett ända steg framåt.