Tankar i Augusti

Saker o ting börjar falla på plats här i Dubai. Jag trivs och känner mig äntligen hemma, det är verkligen en underbar känsla. Joule känner likadant att det är här vi ska vara o vi har bestämt oss för att stanna, vi tänker inte flytta på oss på ett bra tag. Tror att det kan vara bra för själen faktiskt, iaf så är det bra för oss. Vi behöver vara på ett ställe ett tag och ta hand om varandra för att läka våra hjärtan. Pojkarna är såklart med oss här, vi känner dom nära oss. Ofta. Fler dagar i rad kan flyta på utan att jag är helt nedbruten. Sorgen är på något vis lite lättare att bära nu, och med det vill jag säga att det inte tar bort det faktum att vi fortfarande går igenom den svåraste tid vi någonsin stött på o att vissa tider är det igen svårt att ta sig upp. Ordspråket 'tiden läker alla sår' kan jag bara hålla med om till hälften. Ja, tiden gör det lättare att hanskas med det man går igenom, men läker aldrig såren helt.
Jag tittade igen igenom mitt skrivande från förra sommaren o vill gärna dela med mig något som jag skrev i augusti förra året, 4 månader efter vi förlorat våra söner.





Sorgen och smärtan gick över till fysisk smärta i min kropp. Det värkte så mycket att jag t.o.m en gång åkte in till sjukhuset. Jag trodde att mitt hjärta skulle sluta slå, att mitt hjärta inte skulle klara mer, inte kunna bära den ofattbara tunga sorgen. Jag hade alla tänkbara symptom man kunde ha. Stickningar i fingrar och händer, tryck över hela bröstpartiet och hjärtat, yrsel och ilande värk i huvudet. Det kändes som jag höll på att tappa förståndet, det kändes som jag höll på och dö.


Jag visste varken ut eller in, hela mitt liv ställdes på sin spets, och det var som min kropp bara sa ifrån, nej jag klarar inte mer. Jag tänkte att nu så händer det, ensam på Danderyds akutmottagning med EKG sladdar över hela kroppen så dör jag. Men nånstans så kände jag mig inte allt för rädd jag var mest trött och ledsen. Jag hade ingen ork kvar, jag kan inte säga att jag nångång har känt att jag vill dö men nu så ville jag bara lägga mig ner o sova , kanske i ett år eller två? Trots det jag varit med om har jag alltid hållit livet kärt, men detta var absolut den värsta prövningen jag någonsin kunde ställas framför.


Det sägs ju att har man inte sett mörker kan man inte uppleva ljuset o har man inte upplevt sorg kan man inte känna fulländad lycka. Jag kunde här bara hoppas att detta var sant.

Jag vart oxå väldigt deprimerad o hade svårt att se det fina jag har i mitt liv. En underbar, fantastisk och absolut världens bästa fästman, en familj som älskar mig o alltid finns där, vänner som är guld värda. Men i sorg så är det svårt att se och jag vet att man inte alltid behöver vara tacksam för det man har, det är faktiskt ok att vara ledsen.


När jag tänkte på det så kände jag någonstans lycka över dessa ting men det räckte inte fram hela vägen till mitt förtillfället brustna hjärta. Mitt hjärta ville inte registrera det som jag hade som var bra för saknaden efter Elliot o Emmet var så enorm att det var det ända jag kände. Jag ville inget hellre än att få ha en dag till med mina pojkar. Önskan om att se dom öppna ögonen, önskan om att få höra dom skrika, önskan att få höra deras andetag va så starkt att jag för ett tag knappt kunde ta ett ända steg framåt.


29/8-11




Jag ramade in hand och fotavtrycken dom gjorde till oss på Danderyd när Elliot och
Emmet föddes den 7/4-11.


Kommentarer
Postat av: Lennie (mamma & mormor)

Vi blir så glad när vi läser detta om att ni trivs och håller på att boa in er i ert fina hem i Dubai, skönt att äntligen andas. Vi önskar er lycka till med allt. Vi finns med er hela tiden <3

2012-02-16 @ 12:35:13
Postat av: Anna Friberg

Jag tror att ni har behövt det här långt innan Elliot och Emmet ens var påtänkta men allra mest nu. jag blir så innerligt lycklig över att ni äntligen, äntligen kan känna er hemma någonstans. Och trivas där också som det låter. Texten fick mig att tänka på när jag kom till dig på sjukhuset. Det känns som det är flera år sedan men det är ju inte ens ett år sedan. Jag måste erkänna att jag nog tänkte att du var lite hypokondrisk just då. Men nu förstår jag verkligen hur du kände dig, så sorry för det. Önskar verkligen att jag kunde komma och häsla på! Men det gör jag, det kommer bara bli lite senare =)

2012-02-26 @ 11:27:56
URL: http://picturemyday.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0